Latent Skitsmal

Slut på en era - nu börjar en ny. Igår var sista dagen på jobbet. Jag gick omkring med gråten i halsen hela dagen och vid två tillfällen också på kinden. Första gången var efter glöggstunden i personalrummet då avtackningar skulle ske. Satt där som en förväntansfull bäver och väntade på att få höra mitt namn och delge mina grandiosa planer för våren. Men nej. Tydligen tackar man inte av de tjänstlediga. Det borde jag ha fattat. Kommit ihåg sedan förr. Det gjorde jag inte. I mitt lite allmänt uppjagade och stressade tillstånd blev jag bara väldigt besviken och ledsen och gick och grät en blygsam skvätt på toaletten. Tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade rest mig upp, suttit spänd som en fiolsträng på stolen eller på annat sätt utstrålat att jag också ville ha en blomma. Besvikelsen blev tack och lov både kort och mest min egen. Tilläggas bör att jag har PMS. Denna månatliga mara.

Nästa fontäntillfälle var vid själva skolavslutningen. Samling i klassrummet, betygsutdelning och försök till ett samlat avskedstal. Det gick inget vidare. Redan efter första meningen påminde min röst läskigt mycket om Helena Bergströms. Snyft - snordragning - snyft - snor. Det var inte roligt på en fläck att säga hej då till dem. Visst kan man tycka allt möjligt om ett gäng ohängda högstadiekids, men värmen försvinner aldrig. Särskilt inte när några av dem gråter och till och med killarna kramas hårt och länge. Uff. Det var riktigt jobbigt. Skämmas bör jag om jag inte hälsar på dem under sportlovet som utlovat.

Och nu. Lådor. Kartonger. Påsar. Illegal sophantering. Hjälp. I morgon är jag 08a. Vad fort det gick. Och vad bra det nog blir!