Latent Skitsmal

Jag har redan lite ångest för att jag skrev så där om min ömma moder nedan. Men det kan inte hjälpas. Min blogg behöver näring och det gav hon den sannerligen.

Nåväl. Jag har cirka två och en halv vecka kvar av mitt sommarlov och den välbekanta lilla jobbångestilningen i magen börjar allt oftare göra sig påmind. Det är ju så rackarns skönt att ha sovmorgnar och att få göra prick vad man vill av de dagar som tilldelas en. I synnerhet om de som nu är fyllda till bredden av sol och svettningar. Ah. Men, men. Mina dagar är räknade.

Nåväl igen. Efter några dagar (eller i allra värsta fall veckor) i vardagen återvänder nog livslusten så sakterliga igen. Jag saknar faktiskt en hel hoper elever och kollegor - faktiskt. Jag behöver säkert rutinerna också. Jag behöver känna mig behövd. Ja. BNP behöver mig. Vi säger så.

Mamma Mystic har avnjutit två veckors semester på Korfu och i förrgår var det dags för hemresa - en resa som skulle bli försenad med sisådär tolv, tretton timmar. Stopptider. Tre timmars tankning i Budapest. Missade flygbussar. Ingen sömn. Inga besked från reseledarna.

Så ringer jag då - matt i pälsen efter gårdagens cocktailpartaj - min ömma moder i förmiddags för att få en liten rapport från resan. Det hör ju till god sed och kutym att göra så. Detta skulle jag med facit i hand nog inte ha gjort. Åtminstone inte just då. Redogörelsen för förseningsspektaklet blev så utförlig att det kändes som att den utspelade sig i realtid.

Puh.

Veckan i Rhodos kan enkelt sammanfattas med två bilder. Mer information än så behöver ni näppeligen ha. Att vi överlevde jordbävningen fattar ni ju själva. Så. Varsågoda, mitt herrskap; Rhodos 08:

Jag var och klippte mig i morse inför charterresan. Beskåda resultatet och njut! Gissningsvis kommer jag inte få vara i fred en minut från de där klängiga grekerna.

Oj. Jäsiken. Jag och Hanna råkade visst boka en resa till Rhodos på onsdag. Vad gör man? Jo, man åker väl. Jihaaaaaaaaaa!

Om man inte orkar producera snillrika blogginlägg kan man visa bilder. Det gills också. Joho. Och jo. 80-årsfirandet blev ren succé! Mamma och pappa fick helt överraskande bo i en svit. Sweet. De fick god mat också och glädjen att umgås med två välskapta barn. Sådan lycka, va?

Haha! Där drog jag er allt vid näsan! Det är inte fredag ännu och ändå sitter jag här troget och skriver för er - kära fans och fanatiker. Jag behöver nämligen fylla ut den halvtimme som är kvar till dess att jag ska ta mig iväg och möta upp de mystiska pärona.

Jag har skaffat mig en ärkefiende i huset, det är vad jag vill förtälja för er. Det hela började för några månader sedan. Flera gånger dagligen fylls jag av ilska inför personens existens och förmåga att få alla mina andra intryck och upplevelser att blekna bort. Jag känner mig förföljd, ja, rentav hotad. Mer än en gång har jag legat sömnlös och förbannat det faktum att vi är grannar. Jag har funderat på vart jag ska vända mig; hos vem jag ska klaga. Störningsjouren? Hyresvärden? Högsta domstolen? SÄPO? Jag vill ha lugn och ro! Som det är nu törs jag knappt vara hemma. Ständigt denna vessla, sa Ture. Ständigt detta monster till granne, säger jag.

Jag kräver ett liv befriat från höga skrin och ångestrop. Jag vill återfå den harmoni jag upplevde så sent som i våras. Jag vill ha livskvalitet.

Ja.

Jag kräver ett liv utan kolikbarn en trappa upp. Nu. Verkställ!