Latent Skitsmal

Har haft en riktig jävla pissdag, som i huvudsak präglats av håglöshet, blöööh och total brist på initiativkraft och glädjeyttringar. Inga fler sådana, tack, det blir så lite vettigt gjort.

I morgon håller jag ord och tar tåget till Örebro och mina gamla elever. Jag lovade i ett svagt ögonblick att de skulle få återse mig en vacker sportlovsdag, och nu måste ju löftet infrias. Jag känner något mindre engagemang för detta löfte nu än vid det tillfället då det yttrades, men va fasen. Sådant skiter man inte bara i. Har jag tur får jag gå med och äta skollunch - och bäst av allt; jag kan skita totalt i att tillrättavisa ohängda spolingar. Bara glida snyggt  förbi slagsmål och oegentligheter och hänvisa till tjänstledighet. Njutbart.

Feberfri, rosig och fin. Sådan var jag idag, så jag bestämde mig för att förära min gamle vän Fredrik med ett besök. S:t Eriksplan är platsen där han förvarar sin hatt, så det var också dit jag styrde min tunnelbanefärd. Det första jag möter när jag kommer ut på nämnda plats är ett totalpsyko som springer runt och vrålar hallå, var är ni samt ett inte helt lugnande det här ska du få ångra. Raskt övar jag på att göra mig osynlig och harmlös medan jag väntar på att bli upphämtad av Fredde.

Nåväl, en hemgjord semla senare berättar jag om vad jag upplevde vid tunnelbaneuppgången och både Fredde och hans sambo reagerar i korus; psykon är lika sällsynta kring S:t Eriksplan som plattbystade är på Stureplan. Stadsdelen betalar nämligen andra stadsdelar för att ta hand om deras avskräde. De upplåter till exempel inga härbärgen eller tar något som helst ansvar för sådana som halkat en smula snett. Allt för att hålla gatan ren och livet tryggt för de mer välbemedlade. Ganska vidrigt, tyckte jag, och insåg genast vilken del av Stockholm som nog får en betydande del av de pengarna. Gullmarsplan. Garanterat psykotätast per capita - och tillika min tvärbanestation. Ett sammanträffande av rang.

Koo-koo.

Jag hade ett missat samtal från Kungliga tennishallen igår. Vad vill det betyda? Kör de uppsökande verksamhet? Öh, fetto, vi såg dig på stan och tänkte att det kan vara dags för dig att börja röra dig mer än två decimeter per dag. Mycket förbryllande, i synnerhet som jag redan börjat på gym och givetvis är mer välsvarvad än någonsin. Det kanske inte syns för alla vinterkläder.

38 grader i morse också (39º igår vid sänggång, det ni, nästan död!) men två ipren gjorde tydligen susen, ty jag är fortfarande sval om pannan. Snorig som en idiot, dock, så jag ligger lågt med utom-hemmet-aktiviteter även ikväll. Fan. Lite söderhäng hade suttit som en smäck.

Sportlov. Förkyld. 38 graders feber n rising, om jag ska tro på frossbrytningarna i min arma kropp. Bara äcklig mat hemma. Hoppas åtminstone att Lasse Brandeby ämnar bära trikåer ikväll.

Snälla?

Kasta inte främmande föremål i toaletten står det på en liten skylt bredvid klosetten på Silja Lines båtar, och jag börjar genast undra om det är OK att slänga ned sådant som är välbekant för en; husnycklar, mobilen, grannens pudel etc. Kan man då hållas ansvarig om det blir stopp i avloppet? Varför kan jag inte bara läsa dylika saker och sedan gå vidare i livet, utan att älta demsamma in absurdum? Det vet jag inte. Det vet nog inte du heller, lika lite som du och jag fattar varför jag skrev detta.

Bloggtorka är nog en delförklaring. Det tar helt stopp i huvudet på mig när jag ska sätta mig ner för att författa ett snillrikt inlägg numera. Arbetsdagar och pisstråkiga kollegor i all ära, men nu är vi trötta på dem. Raljanta resonemang om lokaltrafik, felåkningar och lokalsinne som en genomsnittlig daggmask? Läst till leda. Heta ragg, svettiga nätter och svindlande kärleksaffärer? Ja tack, men jag är inte lögnaktig av naturen.

Vad i helsike ska jag skriva om? Ge mig uppslag - eller ännu bättre - be mig sluta blogga. Det här går inte.

Sisådär ja. Nu hatar jag Stureplan officiellt.

Solidaritet. Ett försök att ta söder till Stureplan, fick jag höra. Ett synnerligen misslyckat sådant om du frågar mig. Ett upphajpat mellanstadiedisco för folk som inte skulle känna igen begreppet musiksmak om man så slängde det i huvudet på dem. En liksom ängslig stämning; är jag cool nog nu? Syns det på mig att min pappa inte är finansman? Hoppas ingen märker att jag också tycker det är hutlöst med 55 spänn för en medioker 33 cl pissbärs. Besöket kröntes med följande ordväxling:

Slumpvis idiot med säkerligen väldigt dyr men grisful skjorta: Ööööööh, tjejen, varborurå?
MystiskDrottning: Jag bor i Hammarbyhöjden, nära Skärmarbrink T.
Slumpvis ännu mer idiot: Asså, äh, är inte det helt off?
MystiskDrottning: Öh, näe. Det kan jag inte påstå. Vilken är då den välbelägna plats varpå du sprider ditt dagliga skitsnack och din flottiga hårpomada?
Slumpvis maximal idiot: Sundbyberg.
MystiskDrottning nu med inre kris: ...

Är detta Stureplan light så är det med svulstig tvekan och avsmak jag närmar mig fetversionen, mina vänner.

Jahapp. Nu bor jag här som fasen. Vardagen börjar sänka sitt lugn över mina dagar och mer eller mindre roliga rutiner har skapats. Mobilen ringer 06:20, strax efter 06:40 tar jag det som en direkt uppmaning att börja röra på mig och 50 minuter senare stapplar jag ner mot Gullmarsplan för vidare transport medelst tvärbana till Liljeholmen och jobbet där. En helvetes massa lektioner måndag till onsdag och halvslött torsdag-fredag. Träning de dagar jag vill och orkar. En hel del irritation över hur urbota träiga många på jobbet är. Hade jag inte vetat ett uns bättre hade jag gissat på att ungefär hälften av dem övernattar där (ja, de som inte kommer dit vid kl 07 och kopierar, alltså) samt läser avancerade grammatikor vid sänggåendet. Arbetsmoral i överkant, är vad jag kallar fenomenet. Men vad gör man? Jo, man tiger och lider, fast bara litegrann. Eleverna är fortfarande så gulliga att det väger upp det hela. Och, mjo. Några kollegor går faktiskt att prata med också. Jag måste bara försöka få lite fart på dem.

Denna fredagkväll ska ägnas åt inte så mycket mer än möjligen en Olof, en pizza och en dvd. Har inte så höga ambitioner just idag, känner jag (förlåt Olof). En halv kanna afterworkbärs efter jobbet gjorde sitt till. Jag blev mosig och matt i fläsket. Desto mer ambition har jag inför i morgon. Vill det sig riktigt illa ska jag göra mitt första nattliga studiebesök på Stureplan. Det dagliga besöket gav föga mersmak, men för att vara helt säker på att jag hatar fläskkotlettfrillorna måste jag ju göra grundlig research. Halvdan dito är för klimatforskare och annat pack. Höhö.

Ja, Danjäl, jaaaaaaa. Jag vill gärna fira Alla hjärtans dag med dig! Jag behöver nämligen inte ägna den helhjärtat åt internet och surfning, ty redan idag hoppade skiten i gång när jag testade. Wiiiiie. En sådan förtrollad dag. Det ska jag ta mig tusan fira med lite hederlig benpress på gymmet. Puss på er och välkommen tillbaka ska jag vara.

Oh la la. Nya bud. Den 14:e februari får BBB tummen ur. Det ser ut som att jag får fira Alla hjärtans dag tillsammans med en internetuppkoppling. De trevligaste firandet i mannaminne, således. Bitter? Jag? Asch då.

♥

Bredbandsbolaget, det är inte bra. Nu säger jag det till alla jag träffar: Bredbandsbolaget är ett skithål. Slakta Bredbandsbolaget, det är mitt motto. Jag har gjort egna klistermärken. Bränn ner hela skiten, Bredbandsbolaget är ingen bra leverantör. Bränn ner det, utrota det, detta dåliga Bredbandsbolag. Tralala... Slakta Bredbandsbolaget! Bränn ner Bredbandsbolaget!