Latent Skitsmal

Åh, detta Facebook. Nästan dagligen får jag inviter av typen "Feed a child with just a click". Hade det där hokuspokuset funkat hade väl all världens barn varit proppmätta vid det här laget?

Det är aldrig klokt att lovprisa en måndag - ty därefter följer en tisdag...och en onsdag...som i milda ordalag inte riktigt hade samma karaktär. Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu, men jag känner mig konstant uppstressad och med en ihängande känsla av att jag antingen inte räcker till, hinner eller orkar. Blä. Inge kul.

Men annars är det bara bra, tack. I skrivande stund sitter jag med slingmedel i kråkboet; vilket förhoppningsvis kommer ge ett lyft åt det yttre. Det inre får jag väl leva med någon dag till. Det vänder. Det gör det faktiskt alltid. Amen.

Åh! Idag upplevde jag återigen något så exotiskt som en riktigt bra måndag. Hoppas det näst intill börjar gå inflation i detta fenomen - ty det gör underverk för humöret.

Jag hade en synnerligen actionbefriad helg och det gjorde mig, min förkylda stackare, gott. I fredags gjorde jag just inget annat än att rätta tjugotvå prov, dammsuga och se på tv. Lördagen tillbringades på Sthlm Factory Outlet tillsammans med allra bästa Karin; ett trevligt besök som genererade i en klänning, en kofta samt ett par manchestermyggjagare med stora rosetter. Det ni. Det låter inte snyggt på en fläck och det kan ni gott förfasa er lite över. Själv är jag givetvis fullkomligt trygg i vissheten om att jag ser fantastisk ut i dem. Nåväl. Söndagen präglades av regn, regn och ännu lite regn så jag passade på att betygsätta lite elevarbeten och att glida runt i mysbraxor. Njutbart.

Så här kul blir det när jag berättar om helgen. Varsågoda.

Just fasiken. Jag har ju glömt berätta om mitt möte med tidernas vidrigaste mamma. Det var under påsklovet som jag bestämde mig för att hedra simhallen med ett besök. Efter 45 minuters simning i ett rasande tempo var det så dags för i tur och ordning dusch och påklädning. Det var under det senare momentet som mötet med monstermorsan ägde rum. Vi hade skåpen bredvid varandra, och alla som någon gång befunnit sig på Eriksdalsbadet i rusningstid vet att det i stort sett är synonymt med nakengos. Nåväl, detta ska vi icke fördjupa oss i, ty jag har just ätit och vill hemskt ogärna återse maginnehållet.

Modern i fråga var av outhärdligt pimpinett slag och hade en gissningsvis sexårig dotter som på sexåringars vis gjorde det mesta - utom just att klä på sig. När hon efter sisådär femtiofem andra aktiviteter (och lika många tillsägelser) till sist faktiskt hade klätt på sig ekade moderns förfärade röst mellan plåtskåpen; Meeeeeen Feliciiiiiiiia, vad göööööööööör du? Genast började jag se mig omkring för att försöka utröna vad ungjäkeln hade gjort. Självdött? Nope. Kissat i ett skåp? Nä. Stulit grannkärringens baddräkt och klippt sönder den? Nej. Hällt ut min svindyra Redkeninpackning? Nähä. Jag kunde inte märka något som kunde föranleda detta synnerligen upprörda tonfall. Det kunde tydligen inte dottern heller och replikerade sålunda med ett högst relevant:

-Vadå?

-Meeeeeen Feliciiiiiiiia, du har ju glömt smörja in dig! Du vet väl hur viktigt det är att ååååååååterfukta huuuuuden? Vi har ju både badat och duschat. Huden är jäääääääättetorr nu. Feliciiiiiiiia! Kom då! Nu! NU!

Ja. Jäsiken. Jag kommer inte ens på en slutknorr.

Vilket år som helst var det, ja, och jag är ju aldrig den som inte håller ord. Håll tillgodo gott folk, ty kärringen är tillbaka! Nämnda kärring hade för övrigt en riktig svacka i måndags morse. Satt på tunnelbanan med en entusiasm som bara en sommartidsjetlaggad lärare med nyligen avslutat påsklov kan uppbåda. Rös vid åsynen av skolgården och tanken på att ta tag i vardagen igen. Led. Våndades. Längtade hem. Fick vid lunchtid en lång kram av en gullunge i tvåan - och plötsligt;  jag mös. Trivdes. Slutade längta hem.

Jo. Jag har  världens bästa yrke. Jag vet bara inte om det hela tiden. Skämmes.

Nåväl. Påsklovet var av ovanligt trevligt slag. Jag morgonsimmade, promenerade, umgicks, läste och gjorde rent allmänt det allra bästa av tillvaron (i detta begrepp ingår tydligen inte bloggande. Ett jäkla ok är vad det är. Höhö.)

Fasiken. Jag kan inte hålla mig. Orden "vitt puder dekadent potatismjöl" sökte någon på idag och fann mig. Kör Stureplan nu även uppsökande verksamhet?

Jag och min bror Mikael har delad vårdnad om en liten cd-spelare. Efter att den tillbringat dryga tre månader (vi köpte den inför Sällskapsresan i december) hos honom var det nyligen dags att göra ett vårdnadsskifte - varpå den lilla gulliga radion blev min. Jag placerade den gladeligen i köket och ägnar numera varje matlagnings- och diskstund åt att lyssna på P3. Ett riktigt trevligt nöje har det visat sig vara...fram till idag.

Jag stod och tillagade min eminenta fullkornspasta med röd pesto när ett riktigt intressant inslag påannonserades. Det skulle handla om faktoider; dvs sådana "sanningar" som folk i allmänhet betraktar som vedertagna men som i själva verket inte alls är det. Ni vet; att humlor egentligen är för tjocka för att kunna flyga men är för dumma för att fatta det, att man kan få kramp om man äter innan man badar, att Rolling Stones är ett av världens bästa band. Ja, ni vet.

Särskilt inbjuden till programmet var en man som nyss givit ut en bok om detta ämne. I åratal har han fördjupat sig i just faktoider, hur de uppkommer, inom vilka ämnesområden de frodas, varför de finns och så vidare. Så får han då frågan om vilken faktoid som är vanligast. Det vill han inte riktigt svara på. Svårt att peka ut någon särskild. Nähä. Hur uppkommer de? Svårt att säga. Inom vilka områden är de vanligast, då? Detta besvarar han både skittråkigt och fåordigt. Mumlar något knappt hörbart och ger nu på alla sätt sken av att vara för fin och beläst för att besvara frågor kring det ämne han själv grävt ner sig i. Som om pöbeln ändå inte skulle förstå vad han har kommit fram till.

Fuck(toid) that!

Fyra ord som sammanfattar båtresan: Jag är för gammal. Tråkig insikt att få, men användbar vetskap att ha inför framtiden. Men nåväl, jag ska inte bara klaga ty huvudattraktionen Comus var faktiskt läskigt bra och jag köpte mitt favoritpuder till förmånligt taxfreepris. Saltlakrits och Daim mä. Vackert så.

Alldeles snart marsch pannkaka i skön säng. C-hytter i all ära, men...

Snipp, snapp, snippa så var sportlovet slut. Snöpligt, men ändå inte helt oväntat. Enda tanken som fick mig ur sängen i morse var den på att det om knappt tre veckor vankas tio dagars påsklov. Jag var dock mycket nära att krypa ner under täcket igen när jag kom på att det är inget annat än en eon av tid mellan påsk- och sommarlov...men jag besinnade mig och bredde duktigt mina tvenne frukostsmörgåsar. Plikten framför allt, gott folk.

På lördag ska jag åka båt. Det visste ni säkert inte, men jorå, klockan 17:00 den 8:e mars är det jag som helgar kvinnodagen genom att stiga på en Siljabåt med tillhörande Mellotronen-kryssning. I hela 40 timmar vankas det sedan taxfreegodis, obskyra band och C-hytt. Skräckblandad förtjusning är ordet.

Oj! Klockan är redan kvart över tio och här sitter jag! Kära nån, bäst att marsch pannkaka hoppa i bingen. Tärningsspelaren, en bok jag haft igång nu i...öhööö...dryga två månader...väntar hotfullt på golvet bredvid sängen. Den gör sig bäst i mindre portioner. Så måste det vara.

Gnatt.

OK, OK, det här är absolut sista gången jag rapporterar vilka sökord folk har använt för att landa på min blogg. Dagens skörd var "+blogg +fula ansikte" och "fräcka damer fagersta". Jag vet faktiskt inte vilken av dessa två som skar djupast i min själ. Fagersta? Hmpf! Vilket påhopp. Skinnskatteberg, för i helsike...eller möjligen Hammarbyhöjden.

Provkörde min nya supercykel till Eriksdalsbadet i förmiddags. En ren fröjd! Jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd. Cool ser jag ut på'n också. Jag svär.

Euforin fortgår! Igår klampade någon in på min blogg med hjälp av googlesökordet "flodko". Ett tryck på "jag har tur"-knappen, antagligen, och så var han eller hon i hamn. Jag blir nästan tårögd. Teknikvänlig.

Idag ska jag leta efter en cykel att köpa. Hej då.

Noterade med hjälp av min nya snokmekanism att en besökare idag tog sig hit via googlesökorden "+potatismjöl +keramikhäll". Jag undrar huruvida denna rara varelse blev belåten med sin vistelse hos mig eller ej. Sådant kan man ju aldrig så noga veta.

Ps. Jag använder Mr Muscle till min keramikhäll. Oöverträffat!

Ps 2. Ja, ni ser. Jag liksom personifierar Mimers brunn (inte sajten.)

Ps 3. Jag har sett treåringar som kommenterar flitigare i bloggar än vad ni gör.

Jag säger det igen; vilken hacker jag är! Installerade just den ultimata snokfunktionen Google analytics på min blogg, så inom kort är det jag som vet allt om dig dig dig. Tandstatus, sjukdomshistoria, webläsare, sökord - you name it! Inget kommer hädanefter gå mig obemärkt förbi. Härligt värre och jag spinner som en katt vid blotta tanken på att kunna avslöja mina dagliga 35 läsare.

Dagen idag började hastigt och lustigt med en uppstigning redan klockan 07:15. Ett cellprov på Dalens sjukhus väntade och jag åkte givetvis plikttroget dit och la upp mig. Ser inte så jättemycket fram emot 4-6 veckors väntan på provresultatet (och livmoderhalscancer lockar föga), men jag antar att jag får hacka i mig det. Vad annat gör man?

Efter den skojiga lilla vistelsen i gynstolen knep jag åter ihop benen och begav mig ut på långpromenad. Destination Fridhemsplan och en lunch med broder Fakta, som gör sin praktik där i krokarna. De stackars nämnda benen vek sig någonstans i höjd med Odenplan och jag använde mig av tunnelbana den sista biten. Därefter en snabb tandooripippi med broderskapet, en promenad tillbaka till Odenplan och sedan tuben hemåt igen. I övrigt inte mycket att förtälja. Jag gör all heder av lovet. Slappa, slöa, slöa, slappa. Ljuvligt.

Öpp-öpp-öpp! Nu får ni allt ta och sluta tjata om fler videobloggar. Det är aldrig bra när det går inflation i kvalitet, mina vänner, och av just denna anledning tänker jag spara på guldkornen. Under tiden får ni väl besöka min kollega Blondinbella.

Jag nämnde ju häromsistens att jag har införskaffat ett träningskort. Detta träningskort kallas Träningspasset och är av sådant slag att det gäller på samtliga Stockholms stads badanläggningar. Hittills har jag slitit på Eriksdalsbadet och Forsgrénska och idag var det dags för ännu en erövring - Skärholmens badhus. Detta hak ligger föredömligt nära mitt jobb och av någon anledning fick jag för mig att det skulle vara lugnt och fridfullt där.

Nåväl. In klev jag iklädd min fashionabla baddräkt och min nya, strålande frisyr. Vig som en katt slängde jag mig i det behagliga, klorerade vattnet och började simma. Först relativt lugnt och sedan allt snabbare. Efter några vändor i rasande tempo noterar jag plötsligt en svartmuskig man som hänger på bassängkanten och gör någon form av hävövningar. Hans ögon vilar stadigt på mig och jag tänker först att han nog undrar vad en sådan furie som jag gör i den annars ganska så sega motionsbassängen. I jämnhöjd med honom krossas emellertid den teorin. Karl'n utbrister; Oh, du har vackra öga. Öh  tack, säger jag och simmar vidare i lätt panik. Att bli limmad på av en kraftigt  behårad man var nämligen inte vad jag helst av allt önskade där och då (även om jag givetvis inte kunde klandra honom för hans mycket riktiga konstaterande.) Jag drog av ett varv till som en ren överslagshandling...och närmade mig honom åter. Du har vackra äkta svenska öga?, lät det denna gång. Mmm, mumlade jag och kunde sånär inte hålla mig flytande längre.

Vad fasiken gör jag? Simmar fort som fasen i fortsättningen med den risken att han tror att jag vill imponera? Simmar långsamt  i kringelkrokar - och blir uppfattad som en mystisk kvinna med något i kikaren? Jag simmade lagom fort. Undvek att titta på honom varje gång jag passerade och jublade inombords när hans Speedos lämnade vattenytan och gick vidare mot omklädningsrummet. Först då kunde jag simma som folk igen. Eller ja, något snabbare än folk, då.