Latent Skitsmal

Hej. Idag ska jag göra en lista över obegripliga fenomen.

• Jag inleder med mitt nya favoritämne cykellysen. Blir så gott som dagligen svinirriterad på idioter som har blinkande sådana. Om man nu orkar bemöda sig med att sätta på lysen på cykeln - varför då välja en variant som inte är laglig? Ingen borde använda dem. Ingen.
• Nördbrillor. Ingen klär i dem. Ingen. Det där om att allt klär en skönhet och inget missklär en ful kan därmed här och nu avfärdas.
• Varukorgar med hjul. Jag bojkottar Hemköp city sedan några månader tillbaka. Det vet de inte om, men det känns kraftfullt ändå att göra något för samhället och i förlängningen självrespekten. Ingen ser vettig ut i sällskap av en varukorg med hjul. Ingen.

Nu kommer jag inte på några fler fenomen. Ingen har rätt att klandra mig för det. Ingen.

Jag har uppmärksammat ett mindre tilltalande personlighetsdrag hos mig själv den senaste tiden. Jag är en veritabel vindflöjel utan minsta konsekvens i mitt handlande. Låt mig förklara vad jag menar med detta. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta:

För bara några få veckor sedan var jag en person som inte ägnade mig åt motion. Blev jag då exempelvis omjoggad av en tönt i toppluva och vindbrallor fnös jag högt inombords och drog genast den (då) självklara slutsatsen att personen i fråga inte hade mycket till liv. När jag nu tagit mig själv i kragen och de facto besöker gymmet flera gånger i veckan tar jag mig friheten att tänka fläskberg om folk jag passerar på väg till träningen. Jag hävdar bestämt att de borde skaffa sig ett liv; se och lära av den sanna förebild jag faktiskt är och tjacka ett gymkort de med. Så där kan de ju inte hålla på.

När jag sedan cyklar hem igen från träningen svär jag högt över idioter som cyklar utan lyse. Jag dömer ut dem totalt som oansvariga självmordskandidater med lågt rättspatos. Jag ler med självgod uppsyn och ser ner på mina halogenjuveler. Inte en enda gång (ja, förutom nu i skrivande stund, då) slår det mig att det faktiskt inte var så mycket mer än en vecka sedan som jag själv cyklade lyselöst och eh....ja...svor över folk som svor åt mig.

 Följ min väg och skåda sanningen och (cykel)ljuset. Jag verkar uppenbarligen vara något slags facit. Jajamen.

Samlade ihop resterna av mig själv idag och tog mig - hör och häpna - iväg till Eriksdalsbadet för att införskaffa gym/bad/gruppträningskort och krönte sedan hela härligheten med dryga 30 minuter på en crosstrainer. Om jag nu inte kan vara en lycklig tjej så kan jag väl åtminstone vara en svettig, tänkte jag och fläbbade på.

Ett - vid en första anblick - obetydligt litet ord har hamnat i fokus i mitt liv den senaste tiden. Ett ord med tre bokstäver, ett ord med ungefär samma dignitet som för, att eller kanske såsom. Kort sagt: ett ord jag vanligtvis inte fäster så mycket vikt vid. Förrän nu, då.

Jag har under en månads tid träffat någon som kommit att betyda mycket för mig. En på alla sätt trevlig och fin man som förgyllt en eller två kvällar per vecka för mig med sin blotta närvaro. Jag har glatt mig mycket åt att jag har varit kapabel att betrakta honom just som på alla sätt trevlig och fin - eftersom detta åtskilliga gånger innan varit nästintill en omöjlighet. Alltid har det varit något jag har retat mig på; velat slipa bort eller lägga till. Inte denna gång. Denna gång är det bara det där lilla, lilla ordet som har svävat runt i mitt huvud, skapat oro och rubbat mina cirklar. Ett svagt eko av ordet när vi ses - så svagt att det går att ignorera - ett öronbedövande när vi inte ses och hörs.

Igår kväll sågs vi med föresatsen att prata om var vi står och vart vi ska. Det lilla, lilla ordet gjorde mer väsen av sig i mitt huvud än någonsin. Pockade på uppmärksamhet, avbröt mina tankar, fick mig att gråta. Och då. Då kom det. Ordet jag förutspått, siat om och fruktat att behöva höra:

Jag tycker jättemycket om dig, MEN...

Men.

Ja, ja, jaaaa! Jag vet att ni sitter som fågelungar med gapande munnar och väntar på att bli matade med smaskig Gran Canaria-info. Jag är inte den som tänker lämna er i sticket. Här kommer den officiella versionen av Projekt: GC07/08:

Lördag
Avfärd från Skavsta synnerligen tidig morgon. Air Finland. En kabinpersonal så långsam att Samhalls anställda framstår som projektiler i jämförelse. Lång och ganska tråkig resa. Framme vid lunchtid, transfer till hotellet, inkvartering i ganska spartansk men ändå trevlig tvårummare. Packa upp, gå ner till stranden, känna på iskallt havsvatten, äta god pizza med skaldjur. Hem igen för en timmes tupplur och sedan uppfräschning och utgång. Middag. Öl på bögbar. Mer öl på det av rödflammiga engelsmän kokande Kasbah. Trött. Lillasyster Mystic vill gå hem. Storebror Fakta trivs som fisken och vägrar. Lillasyster går hemåt ändå. Går under mystiska omständigheter jäkligt vilse. Letar på karta. Finner. Hotell långt åt helsike. Knatar. Framme. Somnar. Vaknar framåt morgonkvisten av broders knackningar.

Söndag
Lättare bakfylla. Promenad i omgivningarna. Lite solande men inget badande. Sjujäkla kallt vatten i den däringa Atlanten. Minns inte så mycket mer men detta är inte på grund av ölintag. Jag höll mig lugn.

Måndag, tillika nyårsafton
Lite strandande, lite solande, lite promenerande. Framåt eftermiddagskvisten förfest på balkongen med inhemska chips, alkoläsk och bandaren på max. Omsvidning till stilig klänning respektive tigerkostym (associera rätt nu, dumsnut. Inte en i päls.) Köttbit på restaurang, en mojito som smakade Glade one-touch och sedan mot lejonkulan igen - Kasbah. Ungefär där börjar mina minnen krokna något. Minns att tolvslaget blev en udda och inte särskilt munter upplevelse. Ryckte upp mig och drack några fler två-för-en. Gott nytt.

Tisdag
Nyårsdagen. Så mycket mer behöver man väl inte skriva?

Onsdag
Långpromenad med betoning på lång. Knatade runt i de norra delarna av Playa Del Ingles och glodde på omgivningarna. Faktiskt inte så pjåkigt. Därefter lite bad(!), solning och på kvällen åt vi säkert som grisar. Vi brukade göra det. Nöff nöff. Just ja. Jag drack en pina colada också. Den var god.


Torsdag
Besök på Aqualand - Kanarieöarnas största vattenrutschkaneland. Hiskeliga rutschkanor och hutlösa priser. Upptäckte att jag är harigare än någonsin. Blev ideligen omsprungen av dödsföraktande femåringar. Upptäckte att min bror bär på samma anlag som jag men att han är pyttelite bättre på att ignorera det och åka ändå. Han ville väl spela macho, kantänka.

Fredag
Öh ja, vi promenerade lite idag igen, denna gång i de sydöstra delarna. Det var fint där också. Därefter lade vi oss på stranden för att intensifiera rödfärgen inför hemresan. På kvällen åt vi kinakäk, handlade rusdrycker billigt och retade oss på grannarna som hade fest för sjunde kvällen i rad. Idioter. Trolig medel-IQ i deras rum: 85.

Lördag
Hej då Gran Canaria. Hej flygförsening. Hej Skavsta. Hej 80 minuter buss från Skavsta. Hej lägenhet. Hej säng.


Och nu
Mental baksmälla. Vinter. Mörkt. Kallt. Risigt humör. Blöööh.

Just ja. Er hade jag nästan glömt bort. Jag hoppas att ni har insett att det inte är er det är fel på - det är mig. En massa julstök, en konsert, lite fuffens med en stilig karl och andra spektakel har kommit emellan. Nåväl. Nu är jag här en kortis enbart för att meddela att jag i morgon bitti klockan 06:15 tillsammans med broder Fakta tar mig mot sydligare breddgrader. Gran Canaria/Playa del Ingles för att vara exakt i frågan. Det ska banne mig inte bli det minsta tråkigt. Vi får höras senare. OK? Puss puss.

Nu kan alla ni som har oroat er blåa över min privatekonomi andas ut för den här gången. De 4300 riksdalerna är åter på mitt konto och allt är frid och fröjd. Nu inväntar vi nästa tragedi, gott folk. Stay tuned for more rock n roll!

Gagagagga! Ibland är jag så dum i huvudet att jag får lust att skriva till Socialstyrelsen och ansöka om retroaktiv abort. Jag kom glad i hågen hem från jobbet, bara för att upptäcka ett brev från min hyresvärd med en betalningspåminnelse. Vad i själva fan, tänkte jag, den vet jag ju å de bestämdaste att jag har betalat. Jag gick raskt in på internetbanken och kollade upp saken. Jajamen. Visst hade jag betalat. 4300 kronor. Inbetalningsdag 071127. Vad i hela helsike bråkar de om?, tänkte jag förmätet och satte mig ner för att plita ihop ett ganska bitskt mejl till min hyresvärd. För säkerhets skull kollade jag upp saken igen i min betalningshistorik. Jojomen. 4300 SEK. 071127. OCR-numret stämde till sista siffran. Men...öh...vänta nu. Betalningsmottagare: John Ekströms bygg. John Ekströms bygg?! Oj. Det är min före detta hyresvärd det. I Örebro. Oj. Panik. Magont.

Jag raderade snabbt mina bitska rader till nuvarande hyresvärden och började om på ett riktigt drypande fjäskmejl; i vilket jag förklarade orsaken till min hyresförsening. Det gick tydligen hem, för bara någon minut senare fick jag ett svar som antydde att de hade viss förståelse så länge stålarna kom in fort som tusan. Puh. Betalade in. Inte vräkt. Problem ett löst.

Problem två: få tillbaka de 4300 som JE Bygg helt utan anledning har fått av mig. Telefontiden slut för dagen. Öppnar åter 07 i morgon. Lite mer magont, även om mitt förnuft säger mig att rätten (om än inte intelligensen) är på min sida. Jag blir så trött. Befria mig från ansvar! Kan jag ansöka om en god man om inte aborten går igenom?

Med anledning av att vi misstänker att ditt kort har kommit i orätta händer vill vi snarast spärra ovanstående kortnummer för att skydda dig...

...stod det i ett brev som jag i dag erhöll från min allra käraste bank Nordea. Orätta händer? Mitt visakort har för bövelen befunnit sig i orätta händer sedan mer än tio år tillbaka - nämligen i mina egna starkt konsumtionsbenägna. Kom med något nytt, Nordea!

Herregud, alla mazariner och det idoga kortspelandet på båten tog alldeles musten ur mig. Det - och alla era befängda antydningar om att min reseberättelse skulle vara friserad - har bidragit till en synnerligen slö arbetsvecka och dito helg. I fredags vankades det middag hemma hos kollega Isabella och jag deltog med en entusiasm värdig en sengångare på valium. Hemma före midnatt och sovmorgon till 11. Lördagen avnjöts huvudsakligen i mysbyxor. Gjorde ett ordentligt krafttag och hämtade in utemöblerna (en sten av monstruösa mått som hängt över mig sedan slutet av augusti), men i övrigt skedde inget som är värt att skriva hem om.

All denna lördagscirkus gjorde mig utpumpad och i natt sov jag följaktligen mellan kl 23:30 och 10. Vid lunchtid tog jag mig själv i hampan och promenerade med en annan kollega, Hanna, till Hornstull och julmarknaden på Street. Trevligt, men på tok för trångt för att det skulle vara njutbart. Efter streetandet tog vi oss till Telefonplan och Konstfacks julmarknad. Också den ett trivsamt men alldeles för folkkärt spektakel. Folkskygga och mätta på konst smet vi därifrån och vidare till Isabella och resterna från fredagens middag. Nu sitter jag här mätt, belåten, utvilad men ändå inte ett dugg sugen på förvärvsarbete. Märkligt.

Det var då ett jäkla tjat från alla håll och kanter om att jag ska rapportera från bordellbåten! Åk själva om ni tycker det är så överdrivet intressant!

Närå. Jag är inte sämre än att jag kan agera utrikeskorrespondent:

Klockan 18:00 på fredagen anlände jag och min medpassagerare Lindah medelst anslutningsbuss till Värtahamnen. Väl där tog vi ut en rejäl slant pengar, köpte oss varsin päronsoda och en mazarin, slog oss ner i de bekväma sofforna och betraktade våra framtida reskamrater. Några av dem drack öl, såg vi. Det såg både vulgärt och opassande ut.

En timme senare släppte rederiet på oss på båten och vi tog genast vår luxuösa B-hytt i besittning. Vi inledde med att torka av alla ytor med Vim (man vet ju aldrig vem som bodde där natten före!) och sedan firade vi det hela med ett snabbt parti Finns i sjön. Rafflande. Efter en timme eller två gav vi oss upp på däck för att skärskåda nöjesutbudet. Det var rätt magert tyckte vi allt (dessutom såg vi ännu flera som drack öl), så vi gick skyndsamt ner till hytten igen och tog upp det spännande kortspelet från tidigare. När klockan närmade sig 22 gäspade vi båda stort, tog på oss nattsärkarna och kröp ner mellan de stärkta lakanen.

Natten var en smula orolig. Jag tyckte att jag hörde fulla ungdomar i korridoren - även om jag vet hur befängt det låter. Det skulle ju vara tyst efter klockan 22; och det borde ju varenda kotte, gammal som ung, känna till och respektera. Nåväl. Efter tio timmars sömn sträckte vi på oss, skvätte av oss det värsta nattdammet och gick upp till den uppdukade sjöfrukosten och njöt i fulla drag. Sådant underbart grovt bröd finnarna kan baka! Ja, de kan, de. Svenska bagare har mycket att lära.

Förmiddagen tillbringade vi huvudsakligen på kommandobryggan. Gud så intressant att se hur det går till bakom kulisserna på Östersjöns majestätiska fartyg! Hisnande! Vi blev nog båda en smula medtagna av denna upplevelse och kunde sedan inte motstå att ta en liten eftermiddagslur i vår mysiga hytt.

Vips-vaps var sedan klockan 18 och det var dags att packa ihop, vinka farväl till skutan och hoppas på ett återseende inom en snar framtid!

Nu undrar ni säkert hur det var på kryssningen. Det gör ni helt rätt i.

Om du går omkring och hoppas på att en blodpropp ska bli min död så gör du det förgäves. Alla prover visade på helt normal koaguleringsförmåga hos mitt blod - och en rad andra fikontermer som jag här icke ids nämna. Nåväl, nåväl. Nu ska här knapras skojiga piller! Låtom oss hoppas att de biter.

I morgon ska jag göra något synnerligen märkvärdigt. Jag ska gå till en erkänd frisör vars anställda går under beteckningar såsom senior creative hair stylist, advanced hair comber och liknande mumbo jumbo. Hela kalaset kommer att gå på cirkus 550 kronor; varför jag inte väntar mig annat än en ren succé och ett massuppbåd av villiga, giftaslystna karlar efter mig. Det kommer bli stressigt men troligen värt både besväret och pengarna. Så passande i sammanhanget också att jag och fröken Lindah har bokat in oss på en fullkomligt dekadent kryssning. Avresedag: fredag. Klockslag: 19:15. Destination: vem bryr sig?

Jag fungerar litegrann som språkstödlärare åt några smågrabbar på mellanstadiet. Vi ses en eller två gånger i veckan och då kan frågor av alla möjliga slag dyka upp. De undrar om varför man pussas, hur tomten kan hinna runt till världens alla barn på en enda dag, hur jag kan bo ensam utan att vara mörkrädd. Ja. Lite sådant. Världsavgörande spörsmål, ni vet. I fredags var temat för dagen tydligen sex - till min stora förfäran. Hur jag än krumbuktade mig och försökte avleda uppmärksamheten...så återkom de ideligen till det. Kulmen på det hela nåddes när följande fråga ställdes;

-Susanne?! Har alla vuxna sex?
- Öh, nja, inte precis alla kanske (jag själv till exempel ser ju knappt röken av något dylikt. Bäst att vara någorlunda ärlig, tänkte jag rakryggat, och svarade följaktligen på detta vis)
-Meeeeeen, vilka har det då?
-Ja du, alla som har barn har ju haft det åtminstone en gång..det vet man ju.

Härpå följde en lång, isande tystnad och tydlig panik. Därefter;

-NEEEEEEEEEEEJ, inte mina föräldrar! Vi är ju muslimer!


Jag tror att det återstår en del lärande där - och detta överlämnar jag med varm hand åt klassföreståndaren. Leve stödfunktionen!

Ja. Som ni ser har jag gått från idiot till fullfjädrad html-knackare på bara några få dagar. Min blogg har aldrig tidigare varit så här snygg - och inte jag heller, tror jag. Det är gyllene tider, mina vänner. Ni kommer att häpna många gånger om.

Hej Bullen! Nu måste jag ta upp något som har stört mig i tio månader. Mina grannar rakt över gatan. Jag hatar dem kallt och innerligt. En till synes normal tvåbarnsfamilj, vars vardagsrum vätter mot mitt kök. Varenda jäkla morgon när jag vinglar halvnaken ut i köket sitter de där. Pigga, vakna och med huvudena vända mot gatan och i förlängningen mig. Alltid med blicken åt detta håll. Aldrig någonsin in mot det egna rummet. Jag vet föga om deras möblemang, men en kvalificerad gissning är att de har byggt någon form av podium precis vid fönstret. Hur lyckas man annars med konststycket att hamna med nosen tryckt mot rutan vareviga dag? När jag kommer hem för att laga middag sitter de där. Och glor. Och glor. När jag tar min kvällsmacka stirrar deras bäbis på mig. När jag ska duna och klunkar i mig ett sista glas vatten för kvällen ser jag ånyo de fyra ansiktena jag lärt mig att avsky. Vad är detta? Vart vänder jag mig? Störningsjouren? Snälla Bullen, hjälp mig. Jag orkar snart inte längre.

Jomen, så har man ju kodat om och haft sig. Lagt till en stilig header men inte lyckats få bort pyjamasränderna på sidorna. Sjukt fult blev det. Det kostar inget extra, så håll tillgodo!

Högintressant (och högintellektuell) diskussion med Faktaman härom dagen om vilken Loka/Vichy/Ramlösa-smak som vore äckligast. Det var inte tillåtet att komma upp med varianter såsom efterbörd/hallon, fistelgång/färsjärpe och liknande trams. Alls icke. Förslagen skulle hålla en hög, jämn, rimlig men ändå helt vidrig nivå. Vinnare blev efter många om och ännu flera men kråkbär, odon och banan/rönnbär. Jag vet faktiskt inte om de representerar maximum på äckelskalan, och det gör mig lite besviken. Så; här och nu gör jag min blogg interaktiv och låter er läsare komma med fler förslag. Ge mig avsmak!

Rasslade iväg till Örebro igår, serru. Bodde på anrika hotell Skomakaren (tre stjärnor, varav två av dem var en smula omotiverade), drack ljummet mousserande vin ur tandborstmugg och förgyllde även Satin och Accidents releaseparty med min närvaro. En på det hela taget riktigt trevlig vistelse. Tog tåget tillbaka hit till civiliserad mark vid tresnåret och har ägnat min kväll åt ingenting vettigt alls. Eller jo. Vafalls. Vad är det jag påstår? Jag köpte ju två liter Coke Zero och 175 gram ostbågar också. Det är vad jag - vid närmare eftertanke - vill kalla vettigt. Övervägde ett tag att äta bågarna med sked för att slippa klibbiga händer men höll igen på etiketten och slafsade i mig som en gris i nöd.

Så värst mycket mer har nog inte skett sedan sist. Förra helgen var jag i Fagersta och Skinnskatteberg och förlustade mig - men någon rapport om detta får ni inte. Allt som sker i de västmanländska skogarna är belagt med strikt sekretess. Det vet alla som någon gång varit där.

Ja, jäsikens jäkel. Vilken globetrotter jag har gått och blivit. Nu får jag allt hålla mig hemma några veckor. Rikets säkerhet, ni vet.